Finska Missionssällskapets missionärer och aidsepidemin i Afrika
(Åbo Akademi/ Teologiska fakultetet: Pro gradu – avhandling 2005)
Här granskades FMS-missionärernas uppfattning om Afrikas aidsepidemi; om dess spridningsmönster, om kampen mot den och slutligen hur missionärerna har bevarat sitt välmående trots epidemin. Jag närmäde mig min frågeställning genom att utföra en skriftlig enkät bland dessa missionärer. Forskningsmaterialet blev av tillräckligt hög kvalitet för att jag skulle klara av det uppdrag, som definierades i min forskningsuppgift. Det fanns dock några frågor i enkäten som kunde ha fungerat bättre och svarprocenten, särskilt för Namibias del, var inte så hög som jag ursprunglen hade önskat.
Bakgrundfrågorna handlade om respondenternas kön, om deras arbetsuppgift, om arbetsfältet och om hur ofta respondenterna stöter på aids i sitt arbete. De egentliga forskningsfrågorna blev jamförda med dessa bakgrundfrågor. Sedan analyserades de på jämförelsen baserade tabellerna och de skriftliga svaren på de öppna frågorna.
Resultatet av det första delområdet, spridningen av aids, var tydligt. De viktigaste orsakerna till aidsspridningen var enligt respondenterna kvinnans svaga ställning i de afrikanska länderna, ansvarslöshet i könsumgänget samt skammen och hemlighållandet som är förknippade med insjuknadet i aids. Kvinnans svaga ställning betonades av männen och respondenterna från Tanzania och Botswava. Ansvarslösheten nämndes oftast av kvinnorna och av dem som arbetar i Angola. Skam och hemlighållande verkar vara ett stort problem särskilt i Botswana och prostitution i Etiopen.
Jag närmade mig bekämpningen av aids från olika synvinklar. Respondenterna tillfrågades vilka åtgärder eller ”vapen” de ansåg vara de viktigaste i den här kampen och på vilka åtgärder FMS och den lokala kyrkan borde satsa mer. Med hjälp av dessa två synvinklar blev resultatet följande: De viktigaste fyra vapnen i kampen mot aids ansågs vara: att undervisa kristen sexualetik/ansvarsfullt beteende, lindrande av skammen, kvinnoarbete och utbildning. Ett särdrag för Angolas del var att man där betonade också aidsupplysningen. Av de här fyra ansågs lindrandet av skammen och utbildningen välskötta av FMS och den lokala kyrkan. Trots deras betydelse, önskade man inte mera satsningar på dem. De två viktigaste som inte är tillräckligt välskötta var undervisningen av kristen sexualetik och kvinnoarbete. Särskilt i Botswana och Tanzania krävde man ökade resurser för kvinnoarbetet.
Det var intressant att de tre viktigaste åtgärderna inte hörde till ”top-tre” av arbetsformerna med det största insatsbehovet. De tre viktigaste när det gällde insatsbehovet ansågs nämligen vara prostitutionsarbete, nykterhetsarbete och narkotikaarbete. Särskilt i Tanzania vill man ha nya resurser för prostitutionsarbete och i Botswana för sykterhetsarbetet. Hälsovårdspersonalen betonade starkt behovet av att satsa på dessa två arbetsformer.
Fastän jag nämde undervisningen av kristen sexualetik och kvinnoarbete som ”inte välskötta”, kan man dock dra slutsatsen att allokeringen av resurser allmänt taget har varit lyckad: inget av de viktigaste områdena finns bland dem som har störst insatsbehov.
Samarbetet med den lokala kyrkan går ganska bra. Enbart Tanzania avvek från de övriga länderna. En del av FMS anställda där var besvikna över ELCT:s ledning, som man ansåg att inte levde upp förväntningarna. Respondenterna önskade att FMS inte skulle sluta ögonen för detta.
FMS missionärer orkar ganska bra. Aids påverkar dem inte i nämnvärd grad. Särskilt väl orkar de fysiskt och andligt. Psykiskt är det svårare. Fysiskt mår man sämst i Namibia och Botswana och psykiskt i Botswana och Tanzania. Personalen inom hälsovårde har det svårast. Respondenterna är kapabla att inse att aidsepidemin inte är världens och historiens enda stora katastrof. Man har inte förlorat tron på den älskande Guden.
FMS borde enligt respondenterna satsa mer på arbetshandledning, trot att en del var nöjda med omfattningen av den nuvarande handledningen. I övrigt önskades det fler möjligheter att tillsammans med kolleger kunna bearbeta den börda som aids åstadkommer. På missionskurserna borde FMS mera metona aidssituationen på det blivande missionsfältet. Respondenterna var dock samtidigt av den åsikten att det är omöjligt att fullkomligt förbereda blivande missionärer för att möta aidsepidemin: Finland och Afrika är helt enkelt för olika.
(Åbo Akademi/ Teologiska fakultetet: Pro gradu – avhandling 2005)
Här granskades FMS-missionärernas uppfattning om Afrikas aidsepidemi; om dess spridningsmönster, om kampen mot den och slutligen hur missionärerna har bevarat sitt välmående trots epidemin. Jag närmäde mig min frågeställning genom att utföra en skriftlig enkät bland dessa missionärer. Forskningsmaterialet blev av tillräckligt hög kvalitet för att jag skulle klara av det uppdrag, som definierades i min forskningsuppgift. Det fanns dock några frågor i enkäten som kunde ha fungerat bättre och svarprocenten, särskilt för Namibias del, var inte så hög som jag ursprunglen hade önskat.
Bakgrundfrågorna handlade om respondenternas kön, om deras arbetsuppgift, om arbetsfältet och om hur ofta respondenterna stöter på aids i sitt arbete. De egentliga forskningsfrågorna blev jamförda med dessa bakgrundfrågor. Sedan analyserades de på jämförelsen baserade tabellerna och de skriftliga svaren på de öppna frågorna.
Resultatet av det första delområdet, spridningen av aids, var tydligt. De viktigaste orsakerna till aidsspridningen var enligt respondenterna kvinnans svaga ställning i de afrikanska länderna, ansvarslöshet i könsumgänget samt skammen och hemlighållandet som är förknippade med insjuknadet i aids. Kvinnans svaga ställning betonades av männen och respondenterna från Tanzania och Botswava. Ansvarslösheten nämndes oftast av kvinnorna och av dem som arbetar i Angola. Skam och hemlighållande verkar vara ett stort problem särskilt i Botswana och prostitution i Etiopen.
Jag närmade mig bekämpningen av aids från olika synvinklar. Respondenterna tillfrågades vilka åtgärder eller ”vapen” de ansåg vara de viktigaste i den här kampen och på vilka åtgärder FMS och den lokala kyrkan borde satsa mer. Med hjälp av dessa två synvinklar blev resultatet följande: De viktigaste fyra vapnen i kampen mot aids ansågs vara: att undervisa kristen sexualetik/ansvarsfullt beteende, lindrande av skammen, kvinnoarbete och utbildning. Ett särdrag för Angolas del var att man där betonade också aidsupplysningen. Av de här fyra ansågs lindrandet av skammen och utbildningen välskötta av FMS och den lokala kyrkan. Trots deras betydelse, önskade man inte mera satsningar på dem. De två viktigaste som inte är tillräckligt välskötta var undervisningen av kristen sexualetik och kvinnoarbete. Särskilt i Botswana och Tanzania krävde man ökade resurser för kvinnoarbetet.
Det var intressant att de tre viktigaste åtgärderna inte hörde till ”top-tre” av arbetsformerna med det största insatsbehovet. De tre viktigaste när det gällde insatsbehovet ansågs nämligen vara prostitutionsarbete, nykterhetsarbete och narkotikaarbete. Särskilt i Tanzania vill man ha nya resurser för prostitutionsarbete och i Botswana för sykterhetsarbetet. Hälsovårdspersonalen betonade starkt behovet av att satsa på dessa två arbetsformer.
Fastän jag nämde undervisningen av kristen sexualetik och kvinnoarbete som ”inte välskötta”, kan man dock dra slutsatsen att allokeringen av resurser allmänt taget har varit lyckad: inget av de viktigaste områdena finns bland dem som har störst insatsbehov.
Samarbetet med den lokala kyrkan går ganska bra. Enbart Tanzania avvek från de övriga länderna. En del av FMS anställda där var besvikna över ELCT:s ledning, som man ansåg att inte levde upp förväntningarna. Respondenterna önskade att FMS inte skulle sluta ögonen för detta.
FMS missionärer orkar ganska bra. Aids påverkar dem inte i nämnvärd grad. Särskilt väl orkar de fysiskt och andligt. Psykiskt är det svårare. Fysiskt mår man sämst i Namibia och Botswana och psykiskt i Botswana och Tanzania. Personalen inom hälsovårde har det svårast. Respondenterna är kapabla att inse att aidsepidemin inte är världens och historiens enda stora katastrof. Man har inte förlorat tron på den älskande Guden.
FMS borde enligt respondenterna satsa mer på arbetshandledning, trot att en del var nöjda med omfattningen av den nuvarande handledningen. I övrigt önskades det fler möjligheter att tillsammans med kolleger kunna bearbeta den börda som aids åstadkommer. På missionskurserna borde FMS mera metona aidssituationen på det blivande missionsfältet. Respondenterna var dock samtidigt av den åsikten att det är omöjligt att fullkomligt förbereda blivande missionärer för att möta aidsepidemin: Finland och Afrika är helt enkelt för olika.